Besvikelse.

Jaha. 

Igår fick jag, och alla andra som sökt, antagningsbeskedet.

Finns inget annat ord som beskriver det bättre.

Besvikelse. 

Reserv nr 55.

Reserv nr 24. 

Vad ska man säga?

Det är inte så att det är någon katastrof, nej, det finns riktigt många saker som är värre.

Men efter att lagt ner otroligt mycket slit, 

pluggat febrilt för att få extra högskolepoäng, 
samtidigt som heltidsjobb och husrenovering,

så kändes det som att någon räckte tunga åt en 

och samtidigt ställde sig och hoppade jämfota på bröstkorgen.

Sen är det klart att man kan lägga skulden på någon annan,

läraren som jävlades och inte rapporterade in de där sista högskolepoängen 
som egentligen skulle räknats med,

men som därmed inte gjorde det, 
högskolan och Universitetet som bara har 15 respektive 23 platser, 
ödet, gud.. Ja, you name it.

 Men för min del så känns det som ett personligt misslyckande. 

Jag kunde ju gjort liiiite mer. 

Orkat plugga liiite fler kurser.

Men nej. Efter en stunds självömkan och några besvikna, anklagande tårar,

har jag hamnat här:

Jag kunde inte ha gjort något mer just nu. 

Det är som det är.

Jag skall nu tok-söka en massa kurser, så att jag till nästa höst,

har de nödvändiga poängen 
och därmed en säker plats på vidareutbildningen till anestesisjuksköterska. 

Ja. Banne mig.

I'm back.

Nu mår jag bättre. 

Och nu ska jag gå ut och äta frukost i solen på vårt nybyggda (och äntligen färdiga) trädäck 

och helt enkelt njuta av det faktum att det kunde ha varit värre och att jag har semester. 

Hörde ni? 

S e m e s t e r. 

Har ni också semester? :)

♥